Nattvasan 90 km. Skateskidor från Sälen till Mora i pannlampans sken

Nattvasan 90 km. Skateskidor från Sälen till Mora i pannlampans sken. Det innebar en längre distans än jag någonsin tidigare skidat och en längre tävlingstid än jag någonsin presterat. Men när Johanna frågade om jag ville hänga med och tävla i lag med henne svarade jag självklart ja. Vilket äventyr!

På tävlingsdagen var det gott om tävlingsnerver. Hur förbereder man sig bäst för att kunna hålla energin uppe under ett så långt lopp? Skulle man hinna bli hungrig? Och hur får man lättast i sig energi när man har på sig både tjocka vantar och skidstavar?

Morgonen gick åt till noggranna förberedelser. Planen var att köra med löparväst med två soft flasks fram – en med sportdryck och en med utblandade energigeler.

Sportdrycken blandades i två flaskor: en att ha från start och en att byta ut halvvägs. Det självklara valet föll på Moonvalleys sportdryck med äppelsmak – god, fräsch och lätt att få i sig. Ett par Moonvalley-bars hackades dessutom upp i färdiga munsbitar i förväg för att vara lätta att fiska upp ur fickorna med handskar på.

Ytterligare bars packades ner i langningsväskan för att kunna tas emot längs banan av vår support. Pannlampor laddades till max och tävlingskläderna bestämdes.

Eftersom starten gick klockan åtta på kvällen hann vi med både en ordentlig lunch och en lättare middag under sen eftermiddag. Utöver det fyllde vi på med choklad, godis och en flaska sportdryck timmarna innan start. Strax innan det var dags att kliva in i fållan åt vi en sista Moonvalley energibar och tog lite koffein.

Väderförhållandena var tyvärr inte optimala. Dagarna innan och på själva tävlingsdagen bjöd på enstaka plusgrader och ett ihållande duggregn, så vi ställde in oss på tunga och slaskiga spår. Men förutsättningarna är ju exakt likadana för alla, så det var bara att stålsätta sig.

Väl på skidorna vid starten var stämningen magisk och nervositeten på topp. På given signal tände alla tävlande sina pannlampor och hela startområdet lystes upp. En otroligt häftig syn! Startskottet gick och vi var äntligen igång.

Vasaloppsbanan startar som bekant med ett par kilometers tuff uppförsbacke. Med folk, skidor och stavar överallt gällde det att hålla full koll på medtävlande för att undvika stavbrott. Vi kom lyckligtvis upp helt utan missöden, och tillsammans med ett glittrande pärlband av pannlampor både framför och bakom oss började vi färden mot Mora.

De första tre milen rullade på snabbt och skidorna gled faktiskt över förväntan. Längs banan möttes vi av eldsjälar som tagit sig ut i mörkret för att heja fram oss. Vissa satt och eldade, andra spelade musik eller hade tänt upp lyktor och marschaller längs spårkanten. Det gav en fantastiskt stämningsfull inramning.

Det gällde att vara disciplinerad med energiintaget direkt från start för att undvika de djupa dipparna. Det blev regelbundna klunkar sportdryck, små sippar av gel och emellanåt slank det ner en och annan munsbit av våra bars. När vi nådde Evertsberg – drygt halvvägs – stod vår support redo. Vi stannade till en kort sekund för att hämta andan, bytte ut den tomma sportdrycksflaskan mot en ny, full flaska och fortsatte ut i natten.

Sista halvan av loppet blev betydligt tuffare. De uppåkta och nu väldigt blöta spåren gav minimalt med glid och vi fick absolut ingenting gratis. Det var bara att kriga. Vid vår sista support efter 62 kilometer fick vi langat en extra energibar, vilket satt helt perfekt mot hungern som började göra sig påmind.

Där fick vi även höra att vi låg på en andraplats i damlagsklassen, vilket gav en enorm mental energikick! Då var det bara att kötta på de sista 28 kilometrarna mot Mora i det ihållande duggregnet. Det blev en ren kamp mot underlaget. Inte ens nedförsbackarna bjöd på något gratisglid, och de platta partierna kändes som rena uppförsbackar.

Jag fortsatte att sippa på sportdrycken och det sista som fanns kvar av mina geler och bars. Johanna låg starkt framför, drog och peppade hela tiden. Vi hade vittring på en tid under sex timmar (sub 6), så vi var tvungna att hålla farten uppe trots tröttheten.

Vi närmade oss Mora sakta men säkert. Ju närmare målet vi kom, desto djupare fick jag gräva i källaren för att hitta kraft. Energin var helt slut, både i kroppen och i löparvästen. Men till slut skidade vi äntligen in i Mora. Efter en sista seg backe och en tvär vänstersväng öppnade upploppet upp sig och vi såg den så välkomna och ikoniska målbågen.

Vi skidade i mål på 5:56:48 – som andra damlag och åttonde lag totalt. Äntligen!

Det här var utan tvekan något av det jobbigaste jag någonsin har gjort, men samtidigt något av det absolut häftigaste. Jag är så otroligt tacksam över att få göra det i lag med starka Johanna, tacksam över att kroppen orkade prestera hela vägen, och fantastiskt glad för vår support och all energi jag lyckades få i mig.

Min energisummering från loppet:

• 2 flaskor Moonvalley Äpple Sportdryck (ca 400 ml styck, starkt blandad)
• 5 energigeler
• 3 Moonvalley-bars
• 1 fruktklämmis
• 2 koffeingodisar

Lärdom till nästa gång: Jag hade ärligt talat önskat en extra bar och någon extra gel i västen. Det hade behövts för att inte sjunka så djupt i energidepåerna under den sista milen. Energi är verkligen A och O under sådana här utmaningar!

Vi ses igen, Nattvasan. Men nästa gång får du mer än gärna bjuda på lite snabbare och krispigare spår!

Vi ses i spåren!
Artikeln är skriven av vår ambassadör Johanna Widarsson Norbeck.