Nattvasan 90 km. Skateskidor från Sälen till Mora i pannlampans sken

Nattvasan 90 km. Skateskidor från Sälen till Mora i pannlampans sken.Längre distans än jag någonsin skidat och längre tävlingstid än jag någonsin tävlat. Men när Johanna frågade om jag ville hänga med och tävla i lag med henne svarade jag självklart ja. Vilket äventyr!

På tävlingsdagen var det mycket tävlingsnerver. Hur förbereder man sig bäst för att kunna hålla energin uppe? Skulle man hinna bli hungrig under loppet? Hur får man lättast i sig energi när man har på sig både vantar och stavar? Morgonen gick åt till förberedelse. Planen var att köra med löparväst med två soft flasks fram. En med sportdryck och en med utblandade gels. Sportdryck blandades i två stycken soft flasks, en att ha från start och en att byta ut halvvägs. Det självklara valet föll på Moonvalleys äpple- god och fräsch smak och lätt att få i sig. Ett par Moonvalleybars hackades upp i munsbitar för att vara lättåtkomliga i fickorna. Ytterligare bars packades med i langningsväskan för att kunna langas längs banan av supporten. Pannlampor laddades och tävlingsoutfit bestämdes.

Starten skulle gå klockan åtta på kvällen så vi hann med både lunch och en lättare middag på sen eftermiddag. Upptill det intogs choklad, godis och en flaska sportdryck timmarna innan. Strax innan start var planen att äta en Moonvalley energibar och få i sig lite koffein.

Väderförhållanden var inte optimala i år. Dagarna innan och på tävlingsdagen var det enstaka plusgrader och duggregn. Vi förberedde oss på slaskiga spår. Men förutsättningarna är samma för alla så det var bara att stålsätta sig.

Väl på skidorna i starten var stämningen och nervositeten på topp. På given signal tände alla tävlande sina pannlampor och startområdet lystes upp. Häftigt! Startskottet gick och vi var igång!

Vasaloppet startar med ett par kilometers uppförsbacke. Med folk, skidor och stavar överallt gällde det att hålla koll på sina medtävlande för att inte få några stavar brutna. Men vi kom upp utan missöden och vi och ett pärlband av pannlampor framför och bakom började färden mot Mora.

Första tre milen gick snabbt och skidorna gled rätt bra. Längs banan möttes vi av människor som tagit sig ut i mörkret för att heja. Vissa satt och eldade. Vissa spelade musik. Vissa hade tänt upp lyktor och marschaller. Väldigt stämningsfullt.

Det gällde att börja få i sig energi från start för att undvika dippar. Det intogs klunkar med sportdryck och små sippar av gels och emellanåt slank det ner ett par munsbitar av bars. När vi kom drygt halvvägs, till Evertsberg, väntade support och vi stannade till en kort stund för att hämta andan. En tom flaska sportdryck ersattes med en full och vi fortsatte färden.

Sista halvan av loppet blev tuffare. Uppåkta och väldigt blöta spår gav minimalt med glid och inget gratis. Men vi kämpade på. Vid sista supporten, efter 62 km, fick vi langat en extra energibar vilken hjälpte lite mot hungern som började göra sig påmind. Där fick vi höra att vi var andra damlag, vilket också gav lite extra energi. Då var det bara att kötta på de sista 28 kilometrarna mot Mora i det ihållande duggregnet. Och det blev en kamp mot underlaget. Inte ens nedförsbackarna bjöd på glid och platta partier kändes som uppför. Jag fortsatte att sippa på sportdryck och det som fanns kvar av gels och bars. Johanna låg framför och drog och peppade. Vi hade vittring på sub sex timmar och var tvungna att hålla någorlunda med fart uppe för att lyckas.

Vi närmade oss Mora sakta men säkert och ju närmare vi kom, desto djupare fick jag gräva för att hitta kraft att hålla tempot uppe. Energin var slut både i kroppen och i västen. Men till slut skidade vi in i Mora och efter en sista backe och en vänstersväng kom upploppet och den så välkomna ikoniska målbågen. Vi skidade in på 5:56:48, som andra damlag och åttonde lag totalt. Äntligen!

Det var något av det jobbigaste jag gjort. Men också något av det häftigaste. Tacksam över att göra det i lag med starka Johanna. Tacksam över att kroppen orkade prestera hela vägen. Tacksam över support och tacksam över all energi jag fick i mig. Jag kunde summera det med två flaskor äpple sportdryck (á ca 400ml styck starkt blandad), fem gels, tre moonvalleybars, en fruktklämmis och två koffeingodisar. Jag hade önskat en extra bar och någon extra gels för att kanske inte sjunka så lågt sista milen. Energi är verkligen A och O.

Vi ses igen nattvasan. Nästa gång får du gärna bjuda på snabbare spår!

Artiklen är skriven av vår ambassadör Johanna Widarsson Norbeck.