Ida Nilssons tankar från Western States

Ida Nilsson delar sin upplevelse från Western States

Lyssna och hör mina tankar om mitt race i ett personligt samtal tillsammans med Pace On Earth. 😀

Ladda ned podcastavsnittet här.

Lopp på 100 miles (161 km) är speciella. För det första krävs det långa förberedelser och ett enormt engagemang bara för att kunna ta sig igenom distansen. Särskilt ett lopp som Western States, som först avgörs på hög höjd (2 000 meter och uppåt) för att sedan dyka ner i djupa kanjoner med extrem värme.

Höjd, värme och snabba löpspår är ingenting jag kan träna på hemma i Norge. Därför bestämde jag mig för att köra ett fem veckor långt träningsläger i Flagstaff, Arizona före loppet. Det är en plats där jag kunde pricka in alla dessa tre nyckelpunkter i min träning.

Träningen rullade på bra och jag fick till riktigt fina långpass och starka träningsveckor på rad. Tyvärr råkade jag ut för ett otäckt fall bara tre veckor innan start och slog i min höft och axel ordentligt. Det känns så otroligt surt när allt har gått spikrakt uppåt, och så kan man förstöra allt på en enda sekund. Tre veckor kändes ändå som tillräckligt med tid för att läka, och springa kunde jag – men det gjorde ont och jag haltade märkbart efteråt.

Dagarna före start handlar mycket om logistik. Loppet har blivit så intensivt, tätt och professionellt att det inte längre handlar om att sitta i solstolar vid kontrollerna. Nu är det snarare Formel 1-pitstops som gäller.

För att spara tid förberedde jag tre olika löparryggsäckar. På så sätt kunde mitt team bara byta ryggsäck på mig i farten med nya flaskor och is färdigpackat, i stället för att jag skulle behöva stanna och packa om.

Jag planerade mitt vätske-, salt- och kolhydratintag in i minsta detalj. Mitt mål var att få i mig cirka 90 gram kolhydrater per timme och 1 000 mg salt per liter vatten. Jag valde att ha merparten av kolhydraterna i min sportdryck, eftersom jag tycker att det är betydligt lättare att dricka än att pressa i sig för många geler när det är extremt varmt ute.

Det är dock ett svårt pussel att hålla magen glad under ett så långt lopp. Tidigare år har jag alltid börjat spy vid något tillfälle, så jag har inte riktigt knäckt koden för 100 miles-distansen än.

Nu till själva loppet. Höften kändes faktiskt lite bättre de sista dagarna innan start, vilket kändes mycket lovande.

Startskottet går klockan 05.00 på morgonen, precis när det börjar ljusna. Tävlingen inleds med en lång, seg stigning uppför en skidbacke. När vi nådde toppen möttes vi av ett enormt publikhav som tagit sig upp i ottan för att heja iväg oss i soluppgången. Det gav fantastisk energi.

Kroppen svarade bra och jag låg på andra plats under den första stigningen. Efter det pendlade jag mellan första och andra plats över högplatån, och strax innan 50 km fick vi sällskap av polska löparen Martyna.

Sedan nådde vi mittpartiet där vi korsar tre djupa kanjoner. Här drabbades jag av min första djupa dipp. Jag kände direkt att jag led brist på både vätska och salter, så jag svepte en extra salt dryck vid en kontroll för att försöka återställa balansen.

Tyvärr blossade höftskadan upp igen här och den tunga perioden höll i sig ett bra tag innan jag lyckades anpassa steget och hitta tillbaka till en bättre rytm. När man är i tävlingsbubblan blir kroppen som väl är ganska avtrubbad mot smärta och obehag.

En unik och fin tradition i de amerikanska ultraloppen är att man efter 100 kilometer får ha med sig en så kallad "pacer" (en följelöpare som håller tempot och sällskap). Vid 100 km plockade jag därför upp min teamkamrat.

Härifrån hade jag en riktigt bra period utför, och när vi nådde American River och tog oss över floden låg jag bara 4 minuter bakom ledande Abby.

Men det var också det närmaste jag kom. Kort därefter rasade mitt lopp samman med kräkningar, yrsel och en total oförmåga att springa i uppförsbackarna. Jag tappade tid kilometer för kilometer. Tyvärr blev jag passerad av både tvåan och trean, och jag fick till slut nöja mig med en mycket oviss och nedslående fjärdeplats.

Ser man det nyktert är det ändå det bästa Western States jag någonsin gjort – de två föregående åren var jag inte ens i närheten av att slåss om tätpositionerna. Men det är nog precis därför det gör så mycket ondare den här gången. Det känns som ett misslyckande när man inte kan hålla ihop det och avsluta på det sätt man vet att man har kapacitet för.

De första dagarna efter loppet var jag i så dåligt skick att jag var helt tom på känslor. Jag var bara konstant yr och tacksam så fort jag fick lägga mig ner utan att röra en muskel. Men i takt med att den fysiska tröttheten lägger sig, kommer besvikelsen och tomheten i stället.

Lyckligtvis går livet vidare. Efter ytterligare några dagar börjar suget efter att göra saker och blicka framåt sakta att återvända. Jag kommer kanske aldrig att få exakt den här chansen igen, men förhoppningsvis kan jag ge mig själv rätt förutsättningar för att skapa nya möjligheter framöver.