Idas tankar från Western states

Ida här,vill dela med mig till er om min upplevelse från

Western states!

100 miles lopp är konstiga. För det första är det en lång förberedelse och ett stort engagemang för att kunna ta sig igenom distansen. Speciellt ett lopp som Western States som först går på hög höjd, 2000 m och uppåt, för att sedan gå ner i kanjoner och extrem värme. Höjd, värme och snabba löpspår är inget jag kan träna på hemma i Norge, så jag bestämde mig för att göra ett fem veckor långt träningsläger i Flagstaff, Arizona före loppet. Det är en plats där jag kan få alla dessa tre nyckelpunkter under träningen. Träningen gick bra och jag höll fast vid longruns och bra veckor på varandra. Tyvärr hade jag tre veckor från loppet ett dåligt fall och slog min höft och axel hårt. Så dumt när allt hade gått bra och så kan man förstöra allt på en sekund. Men tre veckor kändes som en lång tid att få saker bättre och jag kunde springa, det var bara smärtsamt och jag haltade efteråt.

Dagarna före loppet är det mycket planering. Loppet har blivit så intensivt och tätt och det går inte längre att sitta i solstolar vid hjälpstationerna, utan det är mer formel 1-pitstops. Jag förberedde mig för att ha tre olika löparpackningar, så att jag bara kunde byta ryggsäck på språng med nya flaskor och is i förpackningen istället för att behöva stanna för att packa om. Jag planerade vätske-, salt- och kolhydratintag. Jag siktade på cirka 90 g kolhydrater per timme och 1000 mg salt per liter vatten. Jag hade främst kolhydrater i min sportdryck eftersom jag känner att det är lättare att dricka än att äta för många geler när det är varmt ute. Det är ändå ett svårt pussel att hålla magen glad under ett så långt lopp och varje år har jag börjat spy vid något tillfälle, så jag har inte riktigt kommit underfund med 100 miles-loppen än.

Nu går jag vidare till det faktiska loppet. Jag kände mig lite bättre i höften de senaste dagarna inför loppet, vilket kändes lovande. Loppet startar klockan 5 på morgonen, precis när det börjar bli ljust. Starten går rakt upp för en lång backe i en skidort och när löparna når toppen hejas vi fram av en massa människor som har kommit upp väldigt tidigt för att skicka iväg löparna i soluppgången. Jag kände mig bra och låg på andra plats i den första stigningen. Efter det var jag etta eller tvåa hela vägen i höglandet och innan 50 km fick vi också sällskap av en polsk kvinna, Martyna. Sedan kommer mittdelen där vi korsar tre canyons. Här fick jag min första dipp och kände att jag behövde mer vätska och salter, så jag gjorde en mycket salt drink vid en hjälpstation och försökte återställa mig. Tyvärr blossade höftskadan upp igen vid den här tidpunkten också och den dåliga sträckan fortsatte innan jag anpassade mig och hittade tillbaka till bättre löpning igen. När man är i tävlingshumör är kroppen mycket mer avtrubbad mot smärta och obehag.
En unik tradition för de amerikanska 100 miles-loppen är att man efter 100 km får ha en pacer med sig, så vid 100 km plockade jag upp min lagkamrat.

Här hade jag en bra nedförsbacke och när vi nådde den amerikanska floden och flodkorsningen var jag bara 4 minuter bakom ledande Abby. Men det var det närmaste jag kom innan mitt lopp blev skit med kräkningar, yrsel och att jag inte kunde springa uppförsbackarna. Jag tappade tid kilometer för kilometer och tyvärr passerade även andra och tredje kvinnan mig och jag fick nöja mig med en nedslående fjärdeplats. Det är ändå det bästa Western States jag har gjort och de två föregående åren var jag inte i närheten av att vara med och slåss om segern. Kanske är det därför som det här resultatet gör så mycket mer ont och känns som ett misslyckande att inte kunna avsluta tävlingen på ett bra sätt.

De första dagarna efter loppet var jag i ett så dåligt skick att jag inte kunde känna några känslor. Jag kände mig bara yr och var glad om jag bara kunde lägga mig ner och inte behövde röra mig. När tröttheten avtar kan jag inte hjälpa att jag inte känner besvikelse och tomhet.
Lyckligtvis går livet vidare och efter ytterligare några dagar börjar jag känna att jag vill göra saker igen och gå vidare. Jag kommer aldrig att få den här chansen igen, men förhoppningsvis kan jag ge mig själv förutsättningar för att få andra chanser igen.